Natten den 5 december 1791, knappt en timme efter midnatt, dog Wolfgang Amadé Mozart i Wien, omgiven av sin hustru Constanze och hennes syster Sophie Weber. Sophie slöt hans ögon medan Constanze, chockad och förtvivlad, sägs ha kastat sig i hans säng i hopp om att bli smittad av hans sjukdom och dö med honom. Många år senare skrev Sophie ner sina minnen från detta hans sista dygn i livet. Bland annat berättar hon att Constanze, innan han gick bort, bad henne att gå till en kyrka och hämta en präst, men ”jag hade stor möda att få ett sådant där andligt monster till detta”, skrev hon. Orsaken till motståndet var helt säkert Mozarts fritänkeri och att han som frimurare ansågs vara en ”dålig katolik”.
Hela dagen som följde efter hans död samlades folk utanför huset för att visa sitt deltagande. En av Mozarts elever kom upp och visades in i rummet där han låg i sin kista, ”iklädd en svart klädnad som med en kapuschong svepte in det blonda huvudet ända ner i pannan och med händerna i kors över bröstet”.
Någon gång under dagen tog en av familjens vänner hand om den utmattade Constanze och förde bort henne och de två barnen från lägenheten. ”Hon som under flera dagar hållit sig uppe med vilja och mediciner blev nu sängliggande”, skrev Sophie. Därför kunde hon inte närvara vid jordfästningen dagen efter. Mozarts kista sägs ha förts till S:t Marx kyrkogård och lagts i en grav med fyra andra döda. Allt enligt den tidens märkliga begravningsbestämmelser. Det bör dock påpekas att det inte var en massgrav, inte heller någon fattigbegravning.
Det sista Mozart komponerade på sitt sjukläger var Requiemmässan. Dessvärre blev den ofullbordad. Enligt originalmanuskriptet tycks han ha slutat i Lacrymosa-satsen, ”Denna dag är full av tårar …”, där stannar i alla fall hans penna upp. Annars är hans sista fullbordade verk frimurarkantaten Laut verkünde unsre Freude, ”Må vi högt förkunna vår glädje” (KV 623). Den skrevs till invigningen av ett nytt frimurartempel, ”en plats för visdom och dygd” som det står i texten. Det står även att i detta tempel ska ”hat, avund och förtal” vara bannlyst. I stället skulle där råda ”endräkt”. Framförandet ägde rum den 17 november. Få dagar därefter insjuknade Mozart. Några månader tidigare hade han tonsatt en annan text, inspirerad av upplysningstidens syn på alla religioners gemensamma urkälla och lika värde (skriven av frimuraren Franz-Heinrich Ziegenhagen). Texten är allmängiltig än idag, dessutom fylld av skönhet. Den säger också mycket om de ideal Mozart omhuldade, både som frimurare och människa:
Ni som ärar det omätbara världsalltets själ hör! …
Alla ni, vare sig ni kallar honom Jehova eller Gud, Fu eller Brahma, hör!
Hör Allhärskarens ord strömma ur basunen!
Starkt ljuder genom jordar, månar och solar dess eviga klang.
Hör även ni, o människor, hör!
Älska mig i mina verk! Älska ordning, harmoni och samklang! …
Smycka er i kraft och skönhet, låt förståndets klarhet förädla er
och räck varandra den eviga vänskapens händer…
Den här kantaten skrevs samtidigt som Mozart arbetade på sin stora opera Trollflöjten, hans förmodligen mest missförstådda verk (som jag f.ö. skriver om på annat håll). Samtidigt som han låg för döden framfördes den om kvällarna ute på teatern i Wieden, då en förstad till Wien. Constanzes äldsta syster Josepha Hofer gestaltade Nattens drottning och Mozart brukade hålla ordning på tiderna för de olika scenerna, inte minst när hon sjöng den stora arian Der Hölle Rache (”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”), också det enligt Sophies minnen.
Mozart lämnade inte denna värld bortglömd, han var redan då en av sin tids ”kändisar”. När han dog hade han visserligen rejäla skulder, men samtidigt höll vinden på att vända för honom. Hade han fått leva hade han kunnat se fram emot en ljusnande framtid. I alla fall musikaliskt och ekonomiskt. Kanske inte ideologiskt, för det här var en tid när alla hemliga sällskap levde farligt, inte minst frimurarna. Konservativa krafter motarbetade dem alltmer ihärdigt, inte minst katolska kyrkan, som kände sig hotad av frimurarnas idéer som utgick från upplysningstidens tankar om alla människors lika värde och rätt att tänka fritt. Här finner man intressant nog också grunden till de moderna konspirationsteorier om bl.a. frimurarna som grasserat sedan dess och ända in i vår tid. Om detta finns en del skrivet på annat håll. Själv väver jag in dessa fakta i annat jag för närvarande arbetar på. Kanske återkommer jag med mer så småningom.
Hur var det då med Mozart grav? På hans tid grävde man i Wien upp gravarna var tionde år och så slängdes benen bort. Därför finns hans inget av honom bevarat och den skalle man länge trodde var hans anses idag ha varit någon annans. Kanske begravdes Mozart inte alls på S:t Marx? I min biografi över Constanze Mozart skriver jag:
”… Kanske visste [Constanze] att hans kropp förts till en okänd plats, eftersom det fanns de som fruktade att han inte hade dött en naturlig död? Kanske hade Georg Bernard Shaw rätt nar han skrev att ’ingen vet var han begravdes eller om han begravdes överhuvudtaget’ och tillade: ’Min enda tro är att han inte blev begravd’.” Kanske kommer vi aldrig att få veta – eller?
Viktigast är ändå att hans lever vidare och att hans musik fortsätter att spelas. Och det gör den, för den framförs så ofta över hela världen att tonerna aldrig hinner tystna utan ligger kvar som ett klangmoln runt jorden. Det tycks alltid någonstans finnas någon som spelar eller sjunger Mozart, på allt från ostämda pianon till stradivariusvioliner, i kyffen och i stora konsertsalar och operahus. Eller så ljuder den från skivspelare, datorer och mobiltelefoner …
Det finns mycket att säga om Mozarts musik, bl.a. att den inte alls är så lätt och enkel som många idag tror. Hans samtida tyckte tvärtom ofta att den var svår. ”För många noter”, som kejsar Joseph II sade till Mozart efter premiären på sångspelet Enleveringen ur Seraljen 1782. I verkligheten innehåller Mozarts musik många lager. Den leder också vidare mot framtiden. Så inspirerade han inte minst dem som kom efter honom: Beethoven, Liszt, Chopin och många många andra. Här handlar det inte om vem av dem som är bäst eller vad var och en av oss föredrar, utan om något helt annat. Mozarts musik utgjorde en viktig del i en ständigt pågående musikalisk skapandeprocess.
Musikens makt är stor och påverkar alla, även omedvetet. Den lägger sig som en aura kring varje plats där den spelas och när den tystnat fortsätter den att ljuda, fast ohörbart för våra öron. Är detta en del av den s.k. Mozarteffekten (även med annan musik än Mozarts)? Oavsett vad så kommer vi aldrig förbi Mozart, hans musik fyller än idag en funktion – samtidigt som tonkonsten rent allmänt fortsätter att söka efter nya vägar och uttryckssätt. Hade Mozart själv kommit ner på jorden i vår tid hade han inte komponerat musik som ”lät” som Mozart, utan något helt annat.
Har allt det här om Mozart och om musik i allmänhet någon betydelse i dessa svåra tider, fyllt av förvirring och växande motsättningar mellan människor och grupper? Som jag ser det är svaret ja. Musikens makt är stor och att toner på olika sätt påverkar vet man sedan gammalt, även att hela kosmos ljuder ljuder och att dessa för våra öron ohörbara toner påverkar oss.
Som världen ser just nu nu tror jag musiken är nödvändig och då framförallt sådan musik som löser upp, läker och enar. I Mozarts Trollflöjten uttrycks det vackert med översteprästen Sarastros ord i arian In diesen heil’gen Hallen:
I dessa helga salar man ej känner av någon hämnd.
Och om en människa fallit, för kärleken henne åter …
Mozarts död den 5 december 1791
Natten den 5 december 1791, knappt en timme efter midnatt, dog Wolfgang Amadé Mozart i Wien, omgiven av sin hustru Constanze och hennes syster Sophie Weber. Sophie slöt hans ögon medan Constanze, chockad och förtvivlad, sägs ha kastat sig i hans säng i hopp om att bli smittad av hans sjukdom och dö med honom. Många år senare skrev Sophie ner sina minnen från detta hans sista dygn i livet. Bland annat berättar hon att Constanze, innan han gick bort, bad henne att gå till en kyrka och hämta en präst, men ”jag hade stor möda att få ett sådant där andligt monster till detta”, skrev hon. Orsaken till motståndet var helt säkert Mozarts fritänkeri och att han som frimurare ansågs vara en ”dålig katolik”.
Hela dagen som följde efter hans död samlades folk utanför huset för att visa sitt deltagande. En av Mozarts elever kom upp och visades in i rummet där han låg i sin kista, ”iklädd en svart klädnad som med en kapuschong svepte in det blonda huvudet ända ner i pannan och med händerna i kors över bröstet”.
Någon gång under dagen tog en av familjens vänner hand om den utmattade Constanze och förde bort henne och de två barnen från lägenheten. ”Hon som under flera dagar hållit sig uppe med vilja och mediciner blev nu sängliggande”, skrev Sophie. Därför kunde hon inte närvara vid jordfästningen dagen efter. Mozarts kista sägs ha förts till S:t Marx kyrkogård och lagts i en grav med fyra andra döda. Allt enligt den tidens märkliga begravningsbestämmelser. Det bör dock påpekas att det inte var en massgrav, inte heller någon fattigbegravning.
Det sista Mozart komponerade på sitt sjukläger var Requiemmässan. Dessvärre blev den ofullbordad. Enligt originalmanuskriptet tycks han ha slutat i Lacrymosa-satsen, ”Denna dag är full av tårar …”, där stannar i alla fall hans penna upp. Annars är hans sista fullbordade verk frimurarkantaten Laut verkünde unsre Freude, ”Må vi högt förkunna vår glädje” (KV 623). Den skrevs till invigningen av ett nytt frimurartempel, ”en plats för visdom och dygd” som det står i texten. Det står även att i detta tempel ska ”hat, avund och förtal” vara bannlyst. I stället skulle där råda ”endräkt”. Framförandet ägde rum den 17 november. Få dagar därefter insjuknade Mozart. Några månader tidigare hade han tonsatt en annan text, inspirerad av upplysningstidens syn på alla religioners gemensamma urkälla och lika värde (skriven av frimuraren Franz-Heinrich Ziegenhagen). Texten är allmängiltig än idag, dessutom fylld av skönhet. Den säger också mycket om de ideal Mozart omhuldade, både som frimurare och människa:
Ni som ärar det omätbara världsalltets själ hör! …
Alla ni, vare sig ni kallar honom Jehova eller Gud, Fu eller Brahma, hör!
Hör Allhärskarens ord strömma ur basunen!
Starkt ljuder genom jordar, månar och solar dess eviga klang.
Hör även ni, o människor, hör!
Älska mig i mina verk! Älska ordning, harmoni och samklang! …
Smycka er i kraft och skönhet, låt förståndets klarhet förädla er
och räck varandra den eviga vänskapens händer…
Den här kantaten skrevs samtidigt som Mozart arbetade på sin stora opera Trollflöjten, hans förmodligen mest missförstådda verk (som jag f.ö. skriver om på annat håll). Samtidigt som han låg för döden framfördes den om kvällarna ute på teatern i Wieden, då en förstad till Wien. Constanzes äldsta syster Josepha Hofer gestaltade Nattens drottning och Mozart brukade hålla ordning på tiderna för de olika scenerna, inte minst när hon sjöng den stora arian Der Hölle Rache (”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”), också det enligt Sophies minnen.
Mozart lämnade inte denna värld bortglömd, han var redan då en av sin tids ”kändisar”. När han dog hade han visserligen rejäla skulder, men samtidigt höll vinden på att vända för honom. Hade han fått leva hade han kunnat se fram emot en ljusnande framtid. I alla fall musikaliskt och ekonomiskt. Kanske inte ideologiskt, för det här var en tid när alla hemliga sällskap levde farligt, inte minst frimurarna. Konservativa krafter motarbetade dem alltmer ihärdigt, inte minst katolska kyrkan, som kände sig hotad av frimurarnas idéer som utgick från upplysningstidens tankar om alla människors lika värde och rätt att tänka fritt. Här finner man intressant nog också grunden till de moderna konspirationsteorier om bl.a. frimurarna som grasserat sedan dess och ända in i vår tid. Om detta finns en del skrivet på annat håll. Själv väver jag in dessa fakta i annat jag för närvarande arbetar på. Kanske återkommer jag med mer så småningom.
Hur var det då med Mozart grav? På hans tid grävde man i Wien upp gravarna var tionde år och så slängdes benen bort. Därför finns hans inget av honom bevarat och den skalle man länge trodde var hans anses idag ha varit någon annans. Kanske begravdes Mozart inte alls på S:t Marx? I min biografi över Constanze Mozart skriver jag:
Viktigast är ändå att hans lever vidare och att hans musik fortsätter att spelas. Och det gör den, för den framförs så ofta över hela världen att tonerna aldrig hinner tystna utan ligger kvar som ett klangmoln runt jorden. Det tycks alltid någonstans finnas någon som spelar eller sjunger Mozart, på allt från ostämda pianon till stradivariusvioliner, i kyffen och i stora konsertsalar och operahus. Eller så ljuder den från skivspelare, datorer och mobiltelefoner …
Det finns mycket att säga om Mozarts musik, bl.a. att den inte alls är så lätt och enkel som många idag tror. Hans samtida tyckte tvärtom ofta att den var svår. ”För många noter”, som kejsar Joseph II sade till Mozart efter premiären på sångspelet Enleveringen ur Seraljen 1782. I verkligheten innehåller Mozarts musik många lager. Den leder också vidare mot framtiden. Så inspirerade han inte minst dem som kom efter honom: Beethoven, Liszt, Chopin och många många andra. Här handlar det inte om vem av dem som är bäst eller vad var och en av oss föredrar, utan om något helt annat. Mozarts musik utgjorde en viktig del i en ständigt pågående musikalisk skapandeprocess.
Musikens makt är stor och påverkar alla, även omedvetet. Den lägger sig som en aura kring varje plats där den spelas och när den tystnat fortsätter den att ljuda, fast ohörbart för våra öron. Är detta en del av den s.k. Mozarteffekten (även med annan musik än Mozarts)? Oavsett vad så kommer vi aldrig förbi Mozart, hans musik fyller än idag en funktion – samtidigt som tonkonsten rent allmänt fortsätter att söka efter nya vägar och uttryckssätt. Hade Mozart själv kommit ner på jorden i vår tid hade han inte komponerat musik som ”lät” som Mozart, utan något helt annat.
Har allt det här om Mozart och om musik i allmänhet någon betydelse i dessa svåra tider, fyllt av förvirring och växande motsättningar mellan människor och grupper? Som jag ser det är svaret ja. Musikens makt är stor och att toner på olika sätt påverkar vet man sedan gammalt, även att hela kosmos ljuder ljuder och att dessa för våra öron ohörbara toner påverkar oss.
Som världen ser just nu nu tror jag musiken är nödvändig och då framförallt sådan musik som löser upp, läker och enar. I Mozarts Trollflöjten uttrycks det vackert med översteprästen Sarastros ord i arian In diesen heil’gen Hallen:
I dessa helga salar man ej känner av någon hämnd.
Och om en människa fallit, för kärleken henne åter …
----------------------------------------------------------------
Litteratur: Viveca Servatius, Constance Mozart – en biografi. Themis förlag 2012.
Citera gärna, men uppge alltid källan!
© Viveca Servatius