När jag en gång i tiden fick pengar från staten för att forska om Constanze Mozart var det många som blev förvånade, ja rentav chockade. Jag som hela livet sysslat med medeltiden, gregoriansk sång, Hildegard av Bingen, systrasången i heliga Birgittas klosterorden… Meditativ musik av hög andlig dignitet! Ett tag kände jag mig som en svikare… Som att byta religion, eller att gå från att ha varit troende till att bli ateist.
Så varför Mozart? Alla älskar väl Wolfgang Amadé Mozart, men var tog min andlighet vägen, den som så underbart kunde uttryckas i vår äldsta noterade musik, den gregorianska sången? Och hos Hildegard av Bingen, förstås!
För att vara ärlig, först blev jag själv förvånad, ja överrumplad, inte minst när Constanze dök upp. Och för att ta det lite från början. Herr Mozart klappade en dag helt enkelt på min dörr. Vad ville han? Ganska snart och till min stora förvåning bad han mig att ta mig an hans ”allra mest älskade lilla hustru”, henne som musikhistorikerna gjort allt för att förminska. Constanze!
Sedan fortsatte det med antydningar och fingervisningar. Varför pratade t.ex. så många plötsligt om Mozart? Varför dök han upp på de mest oväntade ställen, ja till och med hemma. För min salig make började prata mer och mer om Mozart.
Eftersom jag i åratal hållit på så mycket med kvinnor under medeltiden blev det naturligt för mig att börja undra över hans hustru, den där Constanze. En bimbo, en dum liten gås, helt ovärdig ett så stort geni. Samtidigt: Hur kunde han fastna för henne??? Mysterier.
Så började mitt sökande i litteraturen. Efter ett tag hittade jag en Mozartbiografi där författaren ägnar ett helt kapitel åt hennes försvar. Tala om min förvåning! Jag började förstå att hon under ungefär 150 år blivit grovt förtalad och detta helt orättvist. Nu blev hon intressant för mig! Så en kväll när vi hemma i soffan lyssnade på en direktsändning med Mozarts Requiem, då visste jag. Jag hade fått ett uppdrag och skulle söka pengar för att forska om Constanze Mozart!
Men hur skulle detta bli möjligt? Att forska kring Constanze var också att ägna sig åt Mozart. Jag var ingen Mozartspecialist och skulle inte kunna bli mer än en katt bland hermeliner bland alla dessa stora Mozartforskare som satt i Salzburg och vid olika institutioner över hela världen. Inte var jag purung heller. Här räckte det inte med att älska hans musik. Och att forska i Constanzes liv och verk var inget annat än att bli just –Mozartforskare. Det fick mig att bäva, men jag är en gång för alla funtad så, att om jag känner inom mig att jag ska göra något särskilt, så ger jag mig åstad på resan, även med helt fel skor på fötterna.
Och en resa blev det!
Att jag ganska snart fick bidrag från Vetenskapsrådet var förstås ett mirakel, för konkurrensen för oss musikvetare är obarmhärtig. Mozart måste ha svängt sin trollstav med extra kraft där uppe i de himmelska sfärerna. Det var nästan så jag kunde höra hur det glittrade till av tonkaskader i regnbågens alla färger och nyanser där uppe.
Jag har aldrig sysslat med forskning som inte känns viktig för mig, som ett uppdrag. Tidigare hade jag introducerat nya sätt att sjunga gregoriansk sång i Sverige. Jag hade lett ensembler, gett konserter med medeltida meditativ musik som för många människor var som en uppenbarelse. Sedan länge hade jag också sysslat med ”sfärernas harmonier” och musikens helande kraft. Läst, skrivit, hållit föredrag, men också lärt mig övertonssång och att spela på klangskålar.
Nu kom alltså ett helt annat uppdrag, långt borta från kontemplativa kloster och katedralernas enstämmiga meditationer.
Vad är det då jag ser i Mozarts musik? Den ses ofta som lättsam och glad, ja vacker, möjligen ibland melankolisk, men utan djupare bottnar. Han fullbordade en stil, wienklassicismen. Genialiskt, underbart, visst, men… Att han faktiskt också gick vidare och banade vägen för Beethoven (som avgudade Mozart) och romantiken (som också avgudade Mozart) talades det mindre om i esoteriska böcker – eller snarare inte alls. I alla fall fram till den berömde läkaren Alfred Tomatis och senare boken Mozarteffekten, var Mozart för de flesta en esoterisk doldis.
I äldre litteratur av det här slaget var nämligen siktet mer mer inställt på 1800-talet, romantiken, inte minst på Wagner, utom möjligen Johann Sebastian Bach. Man hade helt enkelt gått förbi Mozart. Hur kunde detta vara möjligt?
Ju mer jag lyssnade på Mozart, nu med nya öron (eller med det ”tredje örat” inkopplat) upptäckte jag Mozarts djupa andlighet, inte bara i hans underbara kyrkomusik, utan även i hans s.k. profana musik, ja till och med i hans operor, och då inte endast i Trollflöjten. I kombination med sin gudabenådade begåvning skapade han musik med många bottnar. För några lättsamt och charmigt, för andra himmelskt. Han kunde också skriva vemodigt, djupt – och andligt. Han skrev för alla på sin nivå, för dem som främst sökte underhållning och för dem som ville bli berörda, t.ex. känslomässigt och på ännu djupare plan. För Mozart hade med de musikaliska verktyg som stod till buds på hans tid förmågan att i sin musik dra ner det himmelska till jorden och det ligger nära till hands att tänka på det bevingade uttrycket ”som ovan så ock nedan”. I alla fall om man tror på en verklighet bortom den för oss märkbara.
Högt stod – och står – hans märkliga Requiem. Mozart var troende katolik, även om han ofta var kritisk mot kyrkan, inte minst dess företrädare prästerna. Han var därtill frimurare och tog detta engagemang på största allvar. Här finner vi i yttre hänseende hans andliga hemvister under jordelivet. Samtidigt fanns det inom honom en annan, högre (eller djupare) hemvist.
Detta om Mozart! Låt oss nu återvända till Constance! Vem var hon egentligen? Hon var en duktig musiker som assisterade maken i hans komponerande. Efter hans död ägnade hon sin energi åt hans eftermäle – och åt att ge deras två söner en bra start i livet. Hon blev livet igenom, även som omgift med en Mozartälskande dansk diplomat, sedd som Mozarts änka. Mozart blev hennes liv – och hon förstod såväl storheten som djupet i hans musik.
På senare år har det skrivits en hel del om Constanze, eller Constance som jag föredrar att skriva (fast med bibehållet tyskt uttal), både seriöst och mer fantasifullt – inte minst en hel räcka romaner, men också artiklar. Min bok är – så vitt jag vet – den första stora vetenskapligt inriktade biografin, där jag både samlar ihop och går igenom det som skrivits, men också själv forskat vidare i ett stort antal källor i flera länder, t.o.m. i Sverige. Och nu kommer boken snart att översättas till tyska, hennes eget språk, och ges ut i Wien, den stad hon bodde längst i.
Med Constances s.k. återupprättande följer också Mozarts, fjärran från den puerile orosande som han framställs som i den populära filmen Amadeus. Den Mozart har aldrig funnits! Inte heller Constance! Medan många jag känner tycker att filmen är underbar, säger jag bara att den är ärekränkande, inte bara mot paret Mozart, utan även mot andra, inte minst den stackars Antonio Salieri, som falskeligen utpekas som Mozarts mördare.
Mitt Constance-projekt har lett mig rakt in i händelser jag aldrig kunnat drömma om. Vistelser i framförallt Wien och Salzburg, nya bekantskaper i de Mozartska markerna, där jag f.ö. känner mig märkligt hemma, blev delar av projektet. Vid sidan av det rent vetenskapliga arbetet fick jag vara med om mycket annat, inte minst tack vare nya andliga vänner. Mycket oväntat som kom upp har retts ut, inte bara för Constance utan även för Wolfgang Amadé. För dessa två hörde ihop, inte endast genom sin jordiska kärlek utan i en samhörighet som överbryggar allt.
Må mina akademiska kollegor och en del musikälskande vänner höja på ögonbrynen, men här har jag nu berättat om de viktigaste orsakerna till varför jag ägnat så många år åt Mozarts Constance. Och förmodligen kommer att fortsätta att göra, om än i ett annat och ”friare” slags skrivande. Men också i min föreställning ”Mozarts Constance – i dröm och verklighet”, där jag själv spelar den åldrande Constance tillsammans med mina två utsökta musiker Maria Baczynski och Johan Westre.
Constance – och Mozart – blev ett krävande uppdrag, mycket större än jag kunnat drömma om. Det har varit en kamp på många plan, men när det man gör känns rätt, klarar man mycket. Nu har jag rott det i land, i alla fall så här långt. Jag kan bara känna tacksamhet för att jag fick vara med om den här resan.
Därför Mozart!
Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Bokmärk permalänk. Stängt för kommentarer och trackbacks.
Varför Mozart?
Ja, den frågan äger sitt berättigande!
När jag en gång i tiden fick pengar från staten för att forska om Constanze Mozart var det många som blev förvånade, ja rentav chockade. Jag som hela livet sysslat med medeltiden, gregoriansk sång, Hildegard av Bingen, systrasången i heliga Birgittas klosterorden… Meditativ musik av hög andlig dignitet! Ett tag kände jag mig som en svikare… Som att byta religion, eller att gå från att ha varit troende till att bli ateist.
Så varför Mozart? Alla älskar väl Wolfgang Amadé Mozart, men var tog min andlighet vägen, den som så underbart kunde uttryckas i vår äldsta noterade musik, den gregorianska sången? Och hos Hildegard av Bingen, förstås!
Sedan fortsatte det med antydningar och fingervisningar. Varför pratade t.ex. så många plötsligt om Mozart? Varför dök han upp på de mest oväntade ställen, ja till och med hemma. För min salig make började prata mer och mer om Mozart.
Eftersom jag i åratal hållit på så mycket med kvinnor under medeltiden blev det naturligt för mig att börja undra över hans hustru, den där Constanze. En bimbo, en dum liten gås, helt ovärdig ett så stort geni. Samtidigt: Hur kunde han fastna för henne??? Mysterier.
Så började mitt sökande i litteraturen. Efter ett tag hittade jag en Mozartbiografi där författaren ägnar ett helt kapitel åt hennes försvar. Tala om min förvåning! Jag började förstå att hon under ungefär 150 år blivit grovt förtalad och detta helt orättvist. Nu blev hon intressant för mig! Så en kväll när vi hemma i soffan lyssnade på en direktsändning med Mozarts Requiem, då visste jag. Jag hade fått ett uppdrag och skulle söka pengar för att forska om Constanze Mozart!
Men hur skulle detta bli möjligt? Att forska kring Constanze var också att ägna sig åt Mozart. Jag var ingen Mozartspecialist och skulle inte kunna bli mer än en katt bland hermeliner bland alla dessa stora Mozartforskare som satt i Salzburg och vid olika institutioner över hela världen. Inte var jag purung heller. Här räckte det inte med att älska hans musik. Och att forska i Constanzes liv och verk var inget annat än att bli just –Mozartforskare. Det fick mig att bäva, men jag är en gång för alla funtad så, att om jag känner inom mig att jag ska göra något särskilt, så ger jag mig åstad på resan, även med helt fel skor på fötterna.
Och en resa blev det!
Att jag ganska snart fick bidrag från Vetenskapsrådet var förstås ett mirakel, för konkurrensen för oss musikvetare är obarmhärtig. Mozart måste ha svängt sin trollstav med extra kraft där uppe i de himmelska sfärerna. Det var nästan så jag kunde höra hur det glittrade till av tonkaskader i regnbågens alla färger och nyanser där uppe.
Jag har aldrig sysslat med forskning som inte känns viktig för mig, som ett uppdrag. Tidigare hade jag introducerat nya sätt att sjunga gregoriansk sång i Sverige. Jag hade lett ensembler, gett konserter med medeltida meditativ musik som för många människor var som en uppenbarelse. Sedan länge hade jag också sysslat med ”sfärernas harmonier” och musikens helande kraft. Läst, skrivit, hållit föredrag, men också lärt mig övertonssång och att spela på klangskålar.
Nu kom alltså ett helt annat uppdrag, långt borta från kontemplativa kloster och katedralernas enstämmiga meditationer.
Vad är det då jag ser i Mozarts musik? Den ses ofta som lättsam och glad, ja vacker, möjligen ibland melankolisk, men utan djupare bottnar. Han fullbordade en stil, wienklassicismen. Genialiskt, underbart, visst, men… Att han faktiskt också gick vidare och banade vägen för Beethoven (som avgudade Mozart) och romantiken (som också avgudade Mozart) talades det mindre om i esoteriska böcker – eller snarare inte alls. I alla fall fram till den berömde läkaren Alfred Tomatis och senare boken Mozarteffekten, var Mozart för de flesta en esoterisk doldis.
I äldre litteratur av det här slaget var nämligen siktet mer mer inställt på 1800-talet, romantiken, inte minst på Wagner, utom möjligen Johann Sebastian Bach. Man hade helt enkelt gått förbi Mozart. Hur kunde detta vara möjligt?
Ju mer jag lyssnade på Mozart, nu med nya öron (eller med det ”tredje örat” inkopplat) upptäckte jag Mozarts djupa andlighet, inte bara i hans underbara kyrkomusik, utan även i hans s.k. profana musik, ja till och med i hans operor, och då inte endast i Trollflöjten. I kombination med sin gudabenådade begåvning skapade han musik med många bottnar. För några lättsamt och charmigt, för andra himmelskt. Han kunde också skriva vemodigt, djupt – och andligt. Han skrev för alla på sin nivå, för dem som främst sökte underhållning och för dem som ville bli berörda, t.ex. känslomässigt och på ännu djupare plan. För Mozart hade med de musikaliska verktyg som stod till buds på hans tid förmågan att i sin musik dra ner det himmelska till jorden och det ligger nära till hands att tänka på det bevingade uttrycket ”som ovan så ock nedan”. I alla fall om man tror på en verklighet bortom den för oss märkbara.
Högt stod – och står – hans märkliga Requiem. Mozart var troende katolik, även om han ofta var kritisk mot kyrkan, inte minst dess företrädare prästerna. Han var därtill frimurare och tog detta engagemang på största allvar. Här finner vi i yttre hänseende hans andliga hemvister under jordelivet. Samtidigt fanns det inom honom en annan, högre (eller djupare) hemvist.
Detta om Mozart! Låt oss nu återvända till Constance! Vem var hon egentligen? Hon var en duktig musiker som assisterade maken i hans komponerande. Efter hans död ägnade hon sin energi åt hans eftermäle – och åt att ge deras två söner en bra start i livet. Hon blev livet igenom, även som omgift med en Mozartälskande dansk diplomat, sedd som Mozarts änka. Mozart blev hennes liv – och hon förstod såväl storheten som djupet i hans musik.
Med Constances s.k. återupprättande följer också Mozarts, fjärran från den puerile orosande som han framställs som i den populära filmen Amadeus. Den Mozart har aldrig funnits! Inte heller Constance! Medan många jag känner tycker att filmen är underbar, säger jag bara att den är ärekränkande, inte bara mo
t paret Mozart, utan även mot andra, inte minst den stackars Antonio Salieri, som falskeligen utpekas som Mozarts mördare.
Mitt Constance-projekt har lett mig rakt in i händelser jag aldrig kunnat drömma om. Vistelser i framförallt Wien och Salzburg, nya bekantskaper i de Mozartska markerna, där jag f.ö. känner mig märkligt hemma, blev delar av projektet.
Vid sidan av det rent vetenskapliga arbetet fick jag vara med om mycket annat, inte minst tack vare nya andliga vänner. Mycket oväntat som kom upp har retts ut, inte bara för Constance utan även för Wolfgang Amadé. För dessa två hörde ihop, inte endast genom sin jordiska kärlek utan i en samhörighet som överbryggar allt.
Må mina akademiska kollegor och en del musikälskande vänner höja på ögonbrynen, men här har jag nu berättat om de viktigaste orsakerna till varför jag ägnat så många år åt Mozarts Constance. Och förmodligen kommer att fortsätta att göra, om än i ett annat och ”friare” slags skrivande. Men också i min föreställning ”Mozarts Constance – i dröm och verklighet”, där jag själv spelar den åldrande Constance tillsammans med mina två utsökta musiker Maria Baczynski och Johan Westre.
Constance – och Mozart – blev ett krävande uppdrag, mycket större än jag kunnat drömma om. Det har varit en kamp på många plan, men när det man gör känns rätt, klarar man mycket. Nu har jag rott det i land, i alla fall så här långt. Jag kan bara känna tacksamhet för att jag fick vara med om den här resan.
Därför Mozart!